Wanna be like them

Midsommar över, ca 6 veckor av mitt sommarlov och vart är solen? Good question!

Vart ska jag börja? Det bra först.

Mamma är hemma och det har gott bra än så länge. Flavio, Hoa och Marina har varit och hälsat på denna helg och det var jätte kul att ha de här trots att det blir lite jobbigt att vara alla ihop. Men kul, Marina har blivit en så glad liten tjej, hon skrattar åt allt som är roligt och även det som inte är så roligt och hor skriker Tiiiiiaaaaa (faster) och Heeejjjjjjj. Så undebart sött! Finns bilder på bilddagboken.

Var barnvakt åt Marcelo i söndags och det gick så bra så, han är så go när han vill men sedan har han sina utbrott som man blir bara helt tokig på! Han skriker och vrålar och är så enviss, otroligt, man tappar tålamod med honom, vilket är lite synd att det ska vara så redan nu, hoppas att det går över och han inte får andra såna faser i livet, det räcker med denna. Lite synd för Linda och Andre. Synd om de och vad det gör med de. Hoppas det fixar sig för de och att Andre inser verkligheten av vara pappa och ha en familj. Ibland tror jag inte att mina bröder har förståt vad det innebär ha barn.

Idag var det Sex and the City som gällde så, jag och Angelica! Det var bra film, hade nog hoppats på mer, men det var bra. Jag grätt och jag skrattade. Ska se den igen på fredag med Carro i Karlstad få se hur jag reagerar då! - I wamma be just more like them.

Det bästa av hela den här sommar är att jag får träffa mina gudföräldrar på Måndag! 17.20 landar de! jag och brosan åker och hämtar de, då ska jag ha med mig blommor från Knopp så klart! Längar efter Dinda så mkt!!!! Det kommer bli mysigt ha de hr även om det blir bara några dagar. Hoppas hon hittar de skorna jag vill ha! Jippi!

Ja jag vet att jag har skrivit lite suddigt innan, det brukar jag göra, men det kanske är dags att komma ut med det. Det senaste tiden har det inte varit så kul eftersom mamma är sjuk, för snart 2 månader sedan fick hon beskedet att hon har cancer i matstrupen, det är allvarligt och det går inte att operera så det är behandlingar som gälller. Hon har börjat, mår bra just nu men man vet aldrig vad som kan hända.

Det är jobbigt för både och det känns som att hon håller masken över hur hon har det och jag över vad jag känner, hon kanske tror att jag inte har fattat vad allt innebär men så är det inte jag är bara rädd att prata om det, känns bara som att det blir mer verkligt då. Det är jobbigt att prata om det, jag skulle vilja göra det med jag får bara ångest då. Jag orkar inte förklara för alla och vill inte att folk ska tycka synd. Jag uppskattar men så länge man inte har gått igenom det själv så vet man inte vad det innebär. Jag vill inte höra att det kommer bli bra för att jag vill inte inbilda mig saker, jag ber och hoppas på det bästa. Jag får panik ibland och en massa med ångest, jag ropade tyst på hjälp och tröst men person i frågan fattade inte....Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen och önskar verkligen jag hade nån jag kunde ligga bredvid när jag ska somna.

Det har varit ett helvete av år. Allt har bara gått fel och snart kan inte gå mer fel. Allt som händer runt omkring mig få mig att fundera på vad jag vill göra, och ibland känner att jag skulle vilja antingen fly till Brasilien ett tag eller bara dö. Jag vet att det är starka ord men det är sant, man kommer till en punkt där man vet inte längre vad man ska göra, man har inge lust att fortsätta för att man är rädd för vad som kan hända och man tror inte att det finns nåt bra med livet även om det finns, men man blir blind.

...så många tankar...

...dags att sova...